+3 grader på morgonen och man kan ana lite frost i gräset. Man börjar komma in en skön ledighetslunk och har börjat skjuta på timmarna lite. Även Bazz är lite trött på mornarna så alla är ungefär i samma fas.

Lite sol kan man ana idag så det gäller att ta sig en promenad medan det håller i sig. Så en bit efter frukost åkte Bazz och jag till Riksten för en promenad. De är klara med en del av bygget som pågått där hela förra vintern och sommaren. så nu är det lättare med parkering och ta sig ner till fältet.Solen är mest bakom molnen men är ändå där och det är lite friskt i luften. Det ligger en hel del dimma över fälten.

Vi går en sväng runt fältet och går sen under järnvägen över till spåren ftill/från Lida. Några joggare och några promenerare, med och utan hund, möter vi men det är ingen rusning precis.

Ibland när man kommer ut och börjar gå, speciellt i skogen eller i alla fall inte i bostadsområden, får man en härlig känsla som gär att man inte vill gå in. Kan ju bero på att man bara suttit inne och soffat när man inte varit ute med hunden. När vi gick tillbaka mot bilen var det några rullskidåkare som åkte på den gamla landningsbanan. Det låter ju lite när de sätter i stavarna och rullar framåt och Bazz tycker att det där ljudet är konstigt och måste undersökas. Därför tog vi en lite omväg genom skogen (eller snarare urskogen med sly och annat bråte). Dimman ligger fortfarande kvar även fast klockan passerat lunch. Men så pös ju solen iväg också!

8,5 sköna kilometer blev det idag enligt den talande mätaren (RunnKeeper). Förr fanns bara amerikansk engelska som talröst men nu finns brittisk engelska (vilket jag valt) så nu är det en len brittisk stämma som talar om hur långt man gått. Marvelous:-)

Idag är det fem år sen pappa dog. Det var en speciell natt, förstås. Tänker ofta på den kvällen/natten mot annandagen och hur saker och ting får sin förklaring när man tänker på det i efterhand. Tänker också ofta på den sista gången jag hälsade på honom på juldagen där han låg på Långbros palliativa vårdavdelning  och de efterföljande timmarna. Den handkram innan vi skiljdes och som skulle bli vårt sista möte i kontaktbart tillstånd . Jag tänkte inte så mycket på det då men efteråt med facit på hand så förstår jag varför känslan var speciell. Pappa låg bara inne i några dagar men han ville inte att man skulle slösa bort sin tid med honom utan han ville nästan att man skulle gå hem redan innan man kommit. Jag minns att jag tänkte att i morgon ska jag ta med mig ett  korsord eller nåt och sitta där hos honom och småprata lite mellan varven trots att han tyckte det var bortkastad tid på honom. Men han ville annorlunda. När de ringde på kvällen och sa att han blivit sämre åkte mamma och jag dit och trodde att det skulle bli långdraget. Därför åkte jag hem efter en stund för att lösa av mamma dagen efter. Hade lite svårt att somna när jag väl kom hem men somnade till slut. Ungefär en kvart efter jag somnat ringde mamma och sa att det var över för en stund sedan. Jag tror att det blev precis som pappa ville ha det! Fridfullt och stilla var det i alla fall. 

Jag hoppas verkligen att de har ett fotbollslag i himlen och att de spelar sådär schysst som de gjorde förr i tiden!   

Så ikväll tänder vi ett ljus för pappa och alla våra andra änglar som finns där uppe och väntar på oss.